1859-1935 Childe Hassam Locations Frederick Childe Hassam (b. October 17, 1859, Dorchester, Boston, Massachusetts ?C d. August 27, 1935, East Hampton, New York) was a prominent and prolific American Impressionist painter, noted for his urban and coastal scenes. Along with Mary Cassatt and John Henry Twachtman, Hassam was instrumental in promulgating Impressionism to American collectors, dealers, and the museums. He produced over 3,000 paintings, watercolors, etchings, and lithographs in his career, and was a founding member of The Ten, an influential group of American artists of the early 20th century. His most famous works are the ??Flag?? paintings, completed during World War I. Hassam (pronounced HASS'm;) (known to all as Childe, pronounced like child) was born in his family home in a suburb of Boston in 1859. His father Frederick was a cutlery merchant and descended from a long line of New Englanders, while his mother Rosa was a native of Maine. He demonstrated an interest in art early in his life. He had his first lessons in drawing and watercolor while attending the Mather public school, but his parents took little notice of his nascent talent. A disastrous fire in November 1872 wiped out much of Boston??s commercial district including his father??s business. To help out the family, Hassam dropped out of high school and his father lined up a job for him in the accounting department of publisher Little Brown & Company. His poor aptitude for figures, however, convinced his father to allow him to pursue an art career, and Hassam found employment with George Johnson, a wood engraver. He quickly proved an adept draftsman (??draughtsman?? in the Boston directory) and he produced designs for commercial engravings, such as images for letterheads and newspapers. Around 1879, Hassam began creating his earliest oil paintings but his preferred medium was watercolors, mostly outdoor studies.   Related Paintings of Childe Hassam :. | Geraniums | Pete's Shanty (mk43) | Rainy Day | Church at Old Lyme | La Val de-Grace Spring Morning |
Related Artists:
Willem Pietersz. Buytewech
Willem Pieterszoon Buytewech (1591/1592 - September 23, 1624) was a Dutch painter, draughtsman and etcher of the Golden Age. He is often considered the "inventor" of Dutch genre painting. For his preference of irony, his contemporaries named him eGheestige Willeme (Jolly or spiritual William).
Giovanni Domenico Cerrini
(1609-1681), also called Gian Domenico Cerrini or il Cavalier Perugino, was an Italian painter of the Baroque period, active mainly in Rome and influenced in large part by painter of the Bolognese School. Born in Perugia, Cerrini initially apprenticed under Giovanni Antonio Scaramuccia, then in 1638 moved into the Roman studio of Guido Reni, but strongly influenced by Lanfranco, Guercino, Domenichino, and Andrea Sacchi. He was patronized by the family of Cardinal Bernardino Spada. Cardinal Giulio Rospigliosi gave him the commission to decorate the cupola of Santa Maria della Vittoria (1654-5). His style has the monumental clarity of Domenichino, but somewhat sapped of vitality. Paintings of his can be found in many of the churches of Rome, where he died, including Santa Maria in Traspontina, San Carlino alle Quattro Fontane, Chiesa Nuova, San Carlo ai Catinari, Santissimo Sudario dei Piemontesi, Sant??Isidoro, as well as in Galleria Colonna, Palazzo Spada, and the Palazzo Corsini art gallery.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.